Blå Jungfrun förekommer i litteraturen,

här följer några citat:

Olaus Magni, 1555:

"Vidare bör nämnas, att ej långt från öns [d.v.s. Ölands] norra strand höjer sig en väldig klippa, hvilken sjöfolket, för att undvika dåliga förebud och storm på hafvet, kallar Jungfrun, och de som uppehålla sig i hennes hamn pläga gifva ställets ungmör små skänker, vantar, sidenskärp o. dyl., såsom en slags vängåva för att blidka dem. Det ser också ut som om de finge erfara, att ställets gudom ej vore otacksam därför, alldenstund det enligt en gammal sägen någon gång skall hafva hänt, att en gifvare hört en röst, som befallt honom att lämna hamnen, därest han ej ville äfventyra sitt lif; och genom att lyda rådet har han undgått faran, medan de öfriga förgåtts. På detta berg lära vissa tider af året nordiska häxor hålla möten, för att pröfva sina trollkonster och signerier. Den som kommer sent till denna djäfvulstjänst underkastas en förskräcklig näpst. Men i denna sak må hvar och en hellre följa sin egen tro än lita på andras uppgifter".

Ovanstående beskrivningar av mytologin kring Blå Jungfrun är hämtad ur:

Jöran Sahlgren, Blåkulla och blåkullafärderna : en språklig och mythistorisk undersökning, Ur Namn och bygd 1915, Uppsala 1915.

Carl von Linné, 1741:

"Blåkulsresan antogs strax på middagen, sedan wi wäl blifwit smorde, då wädret lugnade och hafwet stillade sig. Wi skyndade oss til Stranden, styrande båten rätt åt Blåkulla, et Berg, som syntes 2 mihl ifrån oss stiga helt blått, likt en half glob, up ur watnet, och tycktes liksom löpa undan för wåre flitige Roddare. Medan siöfolket berättade, at man ei borde kalla det Blåkulla utan Kiänningen eller Jungfrun, ty annars uptändes storm och man kommo i lifsfara, begynte nordan kasta wågarna och en stickande storm at stielpa båten; alla måste wi då arbeta, med störsat lifsfara uttröttade kommo änteligen fram, men hafwets swallande med stark siögång hade när slagit oss sönder mot klipporna.

Blåkulla är en liten ö, emellan Ölands norra udde och Småland belägen, den Kiäringar och sagor dedicerat åt Pluto, men ei Neptuno, fast än den senare tycktes taga henne mer i protection ifrån Öknamn; de säga allment, at alla Trollpackor hit skola resa (sannerligen en rätt beswärlig resa) hwar Skiärtorsdag; men den som en gång warit här på orten, lärer aldrig mer resa hit, och nog finna orsaken til fabeln: Ty om någon ort i werlden ser hiskelig ut, är wisserligen denna en af de grymmaste, derföre man ock henne kort beskrifwer.

Här äro bärg til wallar, och inom dem en löfskog af Ek, Biörk etc. åter högre Bärg, sedan små skog, än högre bärg, och änteligen de aldrahögste ofvan på; bärgen äro stenklippor af röd spatacktig bar sten, öfwerwuxne med en beckswart lichen, qui Lichenoides 81 Dil, som Klipporna aldeles betäcker och giör swarta, hwaribland Lichen cinereus arboreus marginibus pilosis major Vail. Wäxer up ur sielfwa bärget helt smal och upprätt; Desse begge tilsammans med de meteora, som upstiga utur hafwet, giöra at Blåkulla synes på långt håll blådt. Med största möda woro wi mäktige klyfwa up för desse höge samt brante bärgen och emellan de store Klippor, som ligga lik som kastade på hwarandra. Läfskogen stod som små lundar eller trädgårdar uti afsättningarna af bärget, bestående af trän knapt 2 famnars höga, fast Stammen på Eken ofta kunde wara tiock som en karl; sågs ock någon Ek på flacka bärgat, låg hon med stam och grennar nedtrykt til jorden och lik som krypande.

Desse Lundar woro så ihopwuxne, at näpeligen någon menniskia utan yx kunde penitrera, och det som sälsamt är ofta af sielfwa Hedera arborea, som här öfwer alt löper, så ihopflätade, som ärtor af Snargräs. Löstnaden sporhögg oss, at wi ei lämnade förr wi kommo mitt uppå denna ö, där wi sågom henne öfwer alt: i norr och söder thet willa hafwet, åt öster Öland med åtskilliga Kyrkior och Borgholms slott, i Wäster Småland med en liten aflång ö Förön kallad; Åt norra sidan war mindre skog på öen, mer glatt och wågorna bröto sig up för bärgen. Mot södra änden war i sielfwa bärgsklippan lik som en Kammar. Aldra öfwerst på bärget woro små uttorkade kiärr. Wid stranden af sielfwa Klippan sågos diupa caviteter och aflånga canaler af hafs wågorna skurade och utgröpte; i högsta Bergsklipporna gingo lik som wågor til ett teckn at hafwet här fordom rasat. Kullerstenar lågo i stenrössior helt glatte, upkastade af hafs wågorne så långt ifrån Wattubrynen som en Karl kunde kasta en sten; ja i dälderna ofwan för de största bärg lågo äfwen dylika stenrössior, men med Lichene crustaceo leproso aldeles betäkte, til ett teckn at hafsens wågor ei rasadt här i går. Här sågos inga teckn efter menniskor, utom endast en Trojeborg, lagd af små lösa stenar ofwan på en Klippa, utan twifwel af någon härför motwind liggande Siöman. Här sågs intet lefwande utom en wild Båck, som språng ibland klipporna med sin Get och några swarta Swärtor, som swängde sig kring Blåkulla strander".

Linnés Öländska och G othländska Resa Åhr 1741