Olaus Magni, 1555:
"Vidare bör nämnas, att ej långt från
öns [d.v.s. Ölands] norra strand höjer sig en väldig klippa,
hvilken sjöfolket, för att undvika dåliga förebud och storm
på hafvet, kallar Jungfrun, och de som uppehålla sig i hennes
hamn pläga gifva ställets ungmör små skänker, vantar,
sidenskärp o. dyl., såsom en slags vängåva för att blidka
dem. Det ser också ut som om de finge erfara, att ställets
gudom ej vore otacksam därför, alldenstund det enligt en
gammal sägen någon gång skall hafva hänt, att en gifvare hört
en röst, som befallt honom att lämna hamnen, därest han ej
ville äfventyra sitt lif; och genom att lyda rådet har han
undgått faran, medan de öfriga förgåtts. På detta berg lära
vissa tider af året nordiska häxor hålla möten, för att pröfva
sina trollkonster och signerier. Den som kommer sent till denna
djäfvulstjänst underkastas en förskräcklig näpst. Men i
denna sak må hvar och en hellre följa sin egen tro än lita på
andras uppgifter".
Ovanstående
beskrivningar av mytologin kring Blå Jungfrun är hämtad
ur: |
Jöran
Sahlgren, Blåkulla och blåkullafärderna : en språklig
och mythistorisk undersökning, Ur Namn och bygd 1915,
Uppsala 1915. |
Carl von Linné, 1741:
"Blåkulsresan antogs strax på
middagen, sedan wi wäl blifwit smorde, då wädret lugnade och
hafwet stillade sig. Wi skyndade oss til Stranden, styrande båten
rätt åt Blåkulla, et Berg, som syntes 2 mihl ifrån oss stiga
helt blått, likt en half glob, up ur watnet, och tycktes liksom
löpa undan för wåre flitige Roddare. Medan siöfolket berättade,
at man ei borde kalla det Blåkulla utan Kiänningen eller
Jungfrun, ty annars uptändes storm och man kommo i lifsfara,
begynte nordan kasta wågarna och en stickande storm at stielpa
båten; alla måste wi då arbeta, med störsat lifsfara uttröttade
kommo änteligen fram, men hafwets swallande med stark siögång
hade när slagit oss sönder mot klipporna.
Blåkulla är en liten ö, emellan Ölands
norra udde och Småland belägen, den Kiäringar och sagor
dedicerat åt Pluto, men ei Neptuno, fast än den senare tycktes
taga henne mer i protection ifrån Öknamn; de säga allment, at
alla Trollpackor hit skola resa (sannerligen en rätt beswärlig
resa) hwar Skiärtorsdag; men den som en gång warit här på
orten, lärer aldrig mer resa hit, och nog finna orsaken til
fabeln: Ty om någon ort i werlden ser hiskelig ut, är
wisserligen denna en af de grymmaste, derföre man ock henne
kort beskrifwer.
Här äro bärg til wallar, och inom dem en
löfskog af Ek, Biörk etc. åter högre Bärg, sedan små skog,
än högre bärg, och änteligen de aldrahögste ofvan på; bärgen
äro stenklippor af röd spatacktig bar sten, öfwerwuxne med en
beckswart lichen, qui Lichenoides 81 Dil, som Klipporna aldeles
betäcker och giör swarta, hwaribland Lichen cinereus arboreus
marginibus pilosis major Vail. Wäxer up ur sielfwa bärget helt
smal och upprätt; Desse begge tilsammans med de meteora, som
upstiga utur hafwet, giöra at Blåkulla synes på långt håll
blådt. Med största möda woro wi mäktige klyfwa up för desse
höge samt brante bärgen och emellan de store Klippor, som
ligga lik som kastade på hwarandra. Läfskogen stod som små
lundar eller trädgårdar uti afsättningarna af bärget, bestående
af trän knapt 2 famnars höga, fast Stammen på Eken ofta kunde
wara tiock som en karl; sågs ock någon Ek på flacka bärgat,
låg hon med stam och grennar nedtrykt til jorden och lik som
krypande.
Desse Lundar woro så ihopwuxne, at näpeligen
någon menniskia utan yx kunde penitrera, och det som sälsamt
är ofta af sielfwa Hedera arborea, som här öfwer alt löper,
så ihopflätade, som ärtor af Snargräs. Löstnaden sporhögg
oss, at wi ei lämnade förr wi kommo mitt uppå denna ö, där
wi sågom henne öfwer alt: i norr och söder thet willa hafwet,
åt öster Öland med åtskilliga Kyrkior och Borgholms slott, i
Wäster Småland med en liten aflång ö Förön kallad; Åt
norra sidan war mindre skog på öen, mer glatt och wågorna bröto
sig up för bärgen. Mot södra änden war i sielfwa bärgsklippan
lik som en Kammar. Aldra öfwerst på bärget woro små
uttorkade kiärr. Wid stranden af sielfwa Klippan sågos diupa
caviteter och aflånga canaler af hafs wågorna skurade och utgröpte;
i högsta Bergsklipporna gingo lik som wågor til ett teckn at
hafwet här fordom rasat. Kullerstenar lågo i stenrössior helt
glatte, upkastade af hafs wågorne så långt ifrån Wattubrynen
som en Karl kunde kasta en sten; ja i dälderna ofwan för de största
bärg lågo äfwen dylika stenrössior, men med Lichene
crustaceo leproso aldeles betäkte, til ett teckn at hafsens wågor
ei rasadt här i går. Här sågos inga teckn efter menniskor,
utom endast en Trojeborg, lagd af små lösa stenar ofwan på en
Klippa, utan twifwel af någon härför motwind liggande Siöman.
Här sågs intet lefwande utom en wild Båck, som språng ibland
klipporna med sin Get och några swarta Swärtor, som swängde
sig kring Blåkulla strander".
Linnés
Öländska och G
othländska Resa Åhr 1741 |
|