SIKEHAMN - S:t BIRGITTAS KAPELL

Kapelludden

Här låg under medeltiden fiskeläget Sikehamn även kallad Sikavarp som var en av Ölands viktigaste handelsplats. Kapellet och korset var förnämliga sjömärken för sjöfarande. Fisk, spannmål, sten, ölandshästar var de främsta öländska handelsvarorna under medeltiden. Handeln vid Sikavarp kontrollerades av biskopen i Lindköping, som hade sin sätesgård i Boo några kilometer väster om Sikehamn.

Våra läsare torde erinra sig en beskrifning, som vi förlidet år lemnade öfver några forntida minnesmärken på Öland. Vi återkomma nu till ett par af dem, förvissade att en kort framställning af deras forna betydelse och närvarande utseende icke skall sakna behörigt intresse. I Bredsätra socken af Runstens härad, omkring en och en half mil i sydostlig riktning från Borgholm, intränger på östra kusten från hafvet en liten vik, vid hvilken ses qvarlefvorna efter en byggnad, nemligen Långöre eller St. Birgittas kapell.

Stället kallades under medeltiden Sikavarp och var ett ansenligt fiskläge. Till beqvämlighet för dem, som här deltogo i det indrägtiga fisket, uppbyggdes ett litet stenkapell, som invigdes åt det nordiska helgonet St. Birgitta och begagnades, till gudstjenst ända till katolska tidens slut. Kort efter reformationen erhöll stället namn af Sikehamn och förläntes med åtskilliga friheter i handelsväg. Köpingen ansågs dock vara till hinder för både Borgholm och Kalmar, hvarför den på framställning af den sistnämda stadens borgerskap förlorade sina privilegier i konung Johan den tredjes tid och försjönk kort derpå i ödesmål och förgätenhet.

Mellan kapellet och hafsstranden ses små kullar och gropar, lemningar efter tomtningar, men allt öfvertäckt med grus och öfvervuxet af grönska. Ännu för ett halft århundrade sedan fanns invid sjökanten en halfcirkelformig vall, hvilken Linné omtalar i sin Gotländska och Öländska resa och jemte öfriga jordkullar kallar för »skantzar och rudera efter en stad».

Af St. Birgittas kapell, som samtidigt med Sikehamn ödelades, återstår nu föga mer än grundmurarna och de begge höga gaflarna. Man kan emellertid se, att kyrkans långhus haft sextiosex fots längd och trettiotre fots bredd med fyra fots tjocka murar. Det lilla koret har varit tjugo fot långt och elfva fot bredt samt haft ett hvälfdt tak af kalksten. På korets norra sida synas lemningar efter ett mindre rum, förmodligen kyrkans sakristia. Tvenne dörrar, den ena på vestra gafveln och den andra på södra långväggen, hafva lemnat inträde till kapellet, hvars hufvudbyggnad erhållit sin belysning genom tvenne på södra sidan anbragta fönster. En fyrkantig stenmur har omgifvit en liten kyrkogård, i hvars sydöstra ända befinner sig en stensatt brunn med ypperligt dricksvatten.

Det är alls icke ovanligt att yngre folksägner tillägga det helgon, åt hvilket en kyrka varit invigd, äran af den-sammas uppbyggande. Så är förhållandet äfven med St. Birgittas kapell vid Sikehamn. Enligt en tradition, som för öfrigt saknar all grund i den nordiska sierskans temligen väl kända lefnadsförhållanden, skall hon hafva uppbyggt kyrkan innan hon på Öland gick ombord på ett skepp, för att anträda sin pilgrimsfärd till den heliga grafven.

Icke bättre bestäldt är det med sägnen om det prydliga stenkorset, som befinner sig ett stycke från ruinen. Enligt densamma skall ett förnämt fruntimmer på ett fartyg, som strandade vid Sikehamn, vid olyckstillfället förlorat lifvet samt blifvit begrafvet på udden och det stora korset rest till hennes åminnelse. Gamla handlingar och öfriga omständigheter visa eljest klarligen att korset haft ett helt annat ändamål, eller att det varit ett »bönekors ».

Som bekant är, begynte de engelska missionärerna sitt omvändelseverk i Sverige med att gifva en yttre kristen prägel åt de gamla hedniska offerbruken. De samlade sina lärjungar, der hedningarna plägade sammankomma för att offra under bar himmel. Här fingo de nyomvände förrätta sin andakt och här uppsattes ett bönekors till åminnelse af Hvite Krist, som de nya bekännarne endast fingo tillbedja. I de heliga källor, der hedningarna brukat vattenösa sina barn och blota till gudar och elfvor, undfingo de nykristne dopet och vanligtvis uppsattes nära intill ett bönekors, vid hvars fot de bedjande nedlade sina gåfvor.

De kors, som voro mer enkom afsedda for den kristna offertjänsten och vid hvilka man, innan ännu kyrkor hunnit mer allmänt uppbyggas, efter hedniskt skick höll gudstjenst under bar himmel, omgärdades med en stensättning eller lägre stenmur. I allmänhet upprestes korset på alla sådana ställen, som man ville särskildt utmärka såsom kristna och der man begärde sina trosbröders förböner och offer. Härigenom uppkom bruket att uppresa kors på de aflidnes grafvar, för att sålunda påminna de förbigående till förböner för den jordade, emedan den döde på detta sätt snarast troddes blifva befriad ur skärselden. I synnerhet var man angelägen om att på det rum, der någon vådligen omkommit, helga stället genom ett upprest kors. Dylika kors finnas många på Öland och Gotland. Sådana döde ansågos framför andra vara i behof af själamessor och förböner, emedan de före sin död icke kunnat.

Källa: Svensk Familje-Journalen, band 14, årgång 1875