BORGHOLMS SLOTT

Ursprungligen hade Borgholms slott samma enkla form, som andra medeltidens borgar i vårt land, och bestod af ett hufvudtorn - kärnan -, omgifvet af en ringmur med fyra räta strykvärn eller sträckmurar och med rundelar i hvarje hörn samt med två fyrkantiga midteltorn å östra och södra strykvärnen, från hvilka sidor fästet endast kunde anfallas. Hufvudtornet uppgifves hafva varit ovanligt högt, hvilket ock bevisas af dess murar, som voro aderton fot tjocka. En af de största märkvärdigheterna vid detta fäste var dess brunn, hvilkens tillkomst också måtte hafva kostat mycken möda. Det underliggande bergets beskaffenhet lade hinder i vägen för brunnens upptagande inom och under sjelfva hufvudtornet, hvarför den också sprängdes sextiosex fot derifrån å sjelfva klippbranten, der norra rundelen uppfördes. Brunnen gjordes ett hundra åttio fot djup, och då den sprängdes genom kalkklippan och man ej hade några andra sprängmedel än jernstången, elden och vattnet, är det förklarligt nog, att den af folket blef ansedd som ett underverk, hvartill det så småningom hänförde en mängd öfvernaturliga sägner. 
En af dessa, hvaraf ock brunnen erhöll sitt namn Jungfrubrunnen, vet sålunda berätta, att en jungfru" i förtviflan störtat sig deri och sedan uppflutit på stranden af den svarta öklippa, som i Kalmarsund efter henne kallades Blåkullan (svarta jungfrun, här ofvan förut nämnd), fyra mil norr om Borgholm, och hvarest en helig källa af svart vatten, som förstörde allt lif, fanns öfverst å klippans spets. 
Då de gamla borgarna förvandlades till verkliga konungaborgar eller hofgårdar och blefvo medelpunkter för den nya landskapsstyrelse, som af folkungaregenterna infördes och hvarmed grundlades konungamaktens feodala höghetsrätt öfver landskapen, inträdde ock för Borgholm ett nytt skede, ett skede af visserligen växande betydelse, men derjämte äfven af stormigare och bistrare öden, ty efter denna tidpunkt får dess historia allt fler och fler blodiga blad. Borgholm hade dock ännu sina fredliga mellantider, hvarunder der till och med hölls hof, sedan slottet erhållit en för detta ändamål nödig utvidgning. Så bodde hertiginnan Ingeborg, enka efter den i Nyköping omkomne hertig Valdemar, hela sin enketid på Borgholm. 
Efter hennes död, år 1357, kom Öland och Borgholms slott i hertig Albrechts af Mecklenburg och grefve Adolfs af Holstein ägo, hvilka antagligen hade pantförskrifven fordran deri, och nu blef Borgholm åter statmhåll för en sjörofvareliga af mecklenburgska och holsteinska adelsmän, öfver hvilkas plundringar bittra klagomål förvaras i den tidens krönika. För att utrota de öländska röfvarebanden, till hvilka öns befolkning slutit sig, företog danska konungen Valdemar ett härnadståg dit, intog Borgholm och nedref dess murar år 1361 . samt "for fram som en mordengel på landsbygden med eld och svärd, brände, sköflade och plundrade öfverallt och nedhögg hoptals, hvarhälst han påträffade skaror af allmogen, samt förvandlade ön till en ödemark». 
Sedan skiftade Öland och Borgholm ofta ägare, lydande än under hansan, än under Danmark, än under Sverge, och i den långvariga frihetsstriden mot Kalmar union var Borgholm ofta föremål för blodiga fejder, till dess det under Gustaf I åter fick en lugnare tillvaro. Illa underhållet under den långa ofridstiden - Sten Sture hade likväl der tillbringat vintern 1491 -var slottet nu likväl så bofälligt, att konung Gustaf ej ville påkosta någon vidare reparation, utan tvärtom var betänkt att på annat ställe å ön skapa en starkare centralpunkt för dess försvar, ett förslag, som dock ej hann genomföras.
Det var Johan III, som, genom sina italienska byggmästare Johannes och Dominicus Parr, dock med bibehållande af slottets förra egenskap som fäste, återupprättade Borgholm ur dess djupa förfall. Han gjorde deraf en prydlig hofgård, den han skänkte åt sin drottning Jagellonika till blifvande lifgeding, hvilket döden dock gjorde för henne obehöfligt, 
Den gamla fiendskapen mellan Sverge och Danmark uppflammade, som bekant, snart igen och om Borgholms besittning började man åter kämpa. Dess befästningsverk voro nu likväl så litet motsvarande tidens fordringar, att då danska konungen Kristian den 8 Augusti år 1611, sedan han lyckats bemäktiga sig Kalmar, berännde Borgholm, det redan dagen derpå måste gifva sig. Det blef en af den unge kronprinsen Gustaf Adolfs 'första framgångsrika härförarebedrifter, att en månad derefter återtaga Borgholm och Öland. Året derpå, den 13 Juni, blef emellertid Borgholm återtaget af danskarna efter en följd af blodiga och förbittrade strider, derunder svenske borghöfdingen Peder Michaelsson Hammarsköld genom kraftfulla åtgärder, aldrig tröttad omtänksamhet och ett okufligt mod åt sig förvärfvade en ärofull plats i vårt lands historia. De stackars öländingarna, som knappast hunnit göra annat än svära tro och huldhetsed åt än den ene, än den andre eröfraren, illa behandlade af alla, men värst dock af danskarna, fingo nu dyrt plikta for den hjelp, de året förut lemnat Gustaf Adolf. »Från by till by och socken till socken gick mordengeln fram under dannebrogens baner, plundrade landet och mördade allt mankön öfver nio år», såsom man erfar af en samtida dansk uppgift. Efter freden i Knäröd har Ölands förening med Sverge varit okränkt, och nu närma vi oss Borgholms mest lysande och romantiska tidskifte, hvilket inföll med Carl X Gustafs tillträde till regeringen efter Gustaf Adolfs fallna dotter. 
Såsom tronföljare tillbragte Carl Gustaf i ett slags förvisning tre år (1651-1653) på Borgholm hvilket han jämte ön fått i förläning och der han förde ett muntert lif bland sina förtrogna, der han smidde planer, hvilka ej blefvo utan inflytande på drottning Kristina och riksstyrelsen, men der han äfven, med den honom egna kraften och raskheten, egnade sig åt sin ös och sina underhafvandes angelägenheter, hvilken verksamhet medförde åt Öland flerfaldiga välgerningar, hvarom ännu i dag många minnen tala.
Ett af hans storverk der - fastän det mest förgängliga - blef Borgholms nya slott med dess trädgård. Redan som tronföljare hade tanken på slottets ombyggande uppstigit i hans planrika hufvud, men först som konung kunde han med allvar tänka på att genomföra sin afsigt. Han hade dervid lyckan att till bistånd äga en sådan man som Nikodemus Tessin, den sedan berömde skaparen af Drottningholms slott. En fullständig ombyggnad af hela slottet, hvarigenom det skulle te sig som ett regelbundet, stilfullt, tre våningar högt byggnadsverk, blef nu beslutad och omedelbart påbörjad. Dess egenskap af fäste upphörde; det skulle för framtiden endast blifva ett kungligt lustslott. 
Denna den gamla sjöröfvareborgens nya bestämmelse blef dock aldrig verklighet, oaktadt den var två konungars älsklingstanke. Carl X Gustaf fick för mycket annat, som tog hans tillgångar och korta regeringstid i anspråk. Carl XI, som ville fullfölja sin faders påbegynta verk, var emellertid så njugg i anslagsväg, att arbetet gick ytterligt långsamt, och Carl XII fick ej tid, om han ock hade lust, att egna sig åt slottets fullbordande, hvilket nu, visserligen till det yttre nära färdigt, men delvis alldeles oinredt, öfverlemnades åt »tidens gnagande tand», hvaraf följderna snart också visade sig. Allt mer bristfälligt, användes slutligen några af de bäst bibehållna rummen i norra och vestra flygeln samt kungshuset till klädesfabrik, då elden den 14 Oktober 1806 förstörde, hvad tiden skonat. Den ende, som då bodde i det storartade slottet och som kan sägas på visst sätt hafva varit dess sista borgherre, var en - torpare! »Så sjönk», anmärker Sylvander, »Borgholms nya slott - redan från början i sitt ofullbordade skick en herrlig ruin, men ännu skönare och herrligare i dess tankes 
Parti i det inre av Borgholms slottsruin
skapelse, i dess snillrika ide - som, ehuru det endast genom ritstiftet och grafstickeln lyckades erhålla fullständig gestalt, dock genom sitt läge och sin storartade murbyggnad med dess på en gång väldiga och luftiga stenmassor, dess harmoniskt sköna och stilrena former väckt samtidens beundran och framkallat dess mästares rättmätiga beröm.»
När man från sjön nalkas stranden och betraktar den af ruinen krönta höjden, beredes man två öfverraskningar, den ena deraf, att slottet ligger så långt från vattnet, den andra deröfver, att det mellanliggande landskapet är en ordentlig skog. Är det en stilla, halfskum sommarnatt, då skuggorna så lätt gifva ett främmande tycke åt de bäst kända ställen och föremål, liksom drömmen på sitt område så lätt öfverför och med sina bilder bortblandar verklighetens, så kan man lätt fantisera sig in i någon af de tilldragelser, som haft afgörande inflytande på Borgholms öde. Så kan man föreställa sig slottet belägras än af svenska, än af danska härmassor, man kan tro sig se en Hemming Gadds, en Kristian II:s, en Arvid Westgötes, en Anders Sinclairs, en Gustaf Adolfs skaror klättra upp på branterna för att öfverraska skildtvakten och sätta sig i besittning af borgen.
Lyckligtvis är det icke en blodig, utan endast en grönklädd verklighet; lyckligtvis är det ej hatfulla menniskor, som här storma upp mot den branta fjällväggen, med en säker död närmare för ögonen, än en segers fröjder, utan ett seglifvadt och ihärdigt följe af växtverldens vägbrytande jättar: skogens träd, som föresatt sig att göra, hvad ingen menniska förmått: storma slottshöjden från den nästan lodräta, nitio fot höga bergväggen. Nere på strandsluttningen står hufvudstyrkan, packad och nära nog ogenomtränglig. Närmare fienden, det otillgängliga kalkberget, stå mindre flockar utposterade, liksom till betäckning åt de öfvermodiga. tiraljörer och blankare, hvilka på bergväggen sugit sig last för att göra den inbjudande för dem, som tåga efter. Ända upp i öfversta skärpningarna hålla de sig qvar och föda sig, himmelen vete hvarmed, ty ej ens solsken och vackert väder hafva de der till daglig kost. 
Ja, ser man rätt efter, så hafva dessa belägringstrupper för längesedan intagit borgen, hoppat öfver dess vallar, klättrat upp för dess trappor och slagit sig ner i de forna kungasalarna, hvilka gifva sig i fogningarna för handkraften af dessa eröfrares mjuka, späda och smidiga rötter. Der taken smulats och försvunnit, der hafva träden följt sin natur och sträckt sig upp till nästgränsande våning, men der taken bibehållit sig, der hafva de böjt sig mot den kära dagern, mot solen, och smugit sig ut genom fönsterna, för att på den vägen, om än till fötterna bundna vid samma mörka plats, åtminstone få blicka bort till andra rymder och sträcka armarna mot friheten och ljuset. 
Så har det blifvit nytt lif i denna dödens och förgängelsens boning; så har detta grusade menniskoverk, denna jättelada för dödens mogna skörd, blifvit en lifgifvande amma åt naturens blida barn, sedan det fallit från bestämmelsen att skydda mot menniskolystnadcns vildheter, så hafva dessa salar, byggda -till prakt, till flärd och ståt, blifvit såsom skogarnas aflägsnaste skräpvrår, der träden endast af gunst och nåd rotfasta sig-, så halva dessa lasta, murade hvalf, ämnade för ångstens fasor, för krigets förbannelser och för det enskilda hämndbegärets gräsligheter, stilla och tåligt efter seklers blodiga drömlif förvandlat sig till en färgrik och högst intagande trädgård, der en ny tids menniskor lustvandra, för att njuta af det herrliga, som lifvet ger i så många former, för att fröjdas och kanske äfven för att föra med sig hem härifrån en och annan hälsosam och fruktbärande tanke på, hvad som är verkligen stort och verkligen litet här i verlden, hvad som är förgängligt och hvad som är oförgängligt!
Källa: Svenska Familj-Journalen / Band 17, årgång 1878
Tillbaka